Censur i godhetens namn - Det fria ordet är hotat
I Svenska Dagbladet kunde man den 25/10 2012 läsa en artikel av Jesús Alcalá (som ofta skriver mycket intressanta och politiskt inkorrekta inlägg) med rubrik "Värnandet om trossamfund kör över individen". Alcalá skriver bl a:
Hösten 2002 får riksdagens utrikesutskott i uppdrag att se över vår hållning till islam. Utskottet rådfrågar experter, studerar relevant litteratur, besöker muslimska länder. Tre år senare läggs ett betänkande fram. Slutsatserna är: Vi måste ha större förståelse för muslimskt tänkesätt. Vi måste ha klart för oss den "speciella roll medierna har för att muslimer /…/ porträtteras på ett rättvist sätt". Vi måste inse att protesterna mot smädelse av profeten Muhammed "illustrerar vikten av att ha kännedom om islam och vad som i den muslimska traditionen betraktas som heligt och okränkbart". Vi måste begripa den förfäran som muslimska samhällen känner för "en livsstil i västerlandet som man anser är ogudaktig, moraliskt förfallen och dekadent". Vi måste vara medvetna om att dessa livsstilsföreteelser faktiskt är "synliga i vårt samhälle" och att vi därför måste "idka självkritik när vi propagerar för vårt samhälles fördelar". Vi måste respektera "de rädslor och farhågor som finns i den muslimska världen inför moderniteten och det västliga inflytandet". Vi måste respektera den muslimska världens "rädsla för att västligt inflytande leder till moraliskt förfall". (Utrikesutskottets betänkande 2005/06:UU8)
Riksdagen bifaller utrikesutskottets förslag, med acklamation.
Allt sker i välmening. Ändå — innebörden var att miljontals enskilda människor som råkat vara födda i muslimska länder klumpades ihop till en massa, en samlad religiös betingelse. Innebörden var också ett slags avbön för den samhälls- och människosyn de västliga demokratierna står för. Innebörden var därtill att troende och sekulära muslimer som förföljs och fängslas för att de förfäktar idén att mänskliga fri- och rättigheter är allmängiltiga, att dessa människor sveks.Hur typiskt är inte detta! Välmenande svenskar, som vill så väl, och så blir det så fel varenda gång. Igen och igen faller man på knä i stum beundran inför Muhammed och hans mullor, samtidigt som man sviker islamvärldens kvinnor och de som tillhör andra religioner, eller är sekulariserade. Och det beror på att den politiska korrekthetens tryck gör det omöjligt att seriöst diskutera och analysera känsliga frågeställningar, som t ex islam. Att Riksdagen enhälligt biföll förslaget är fullständigt självklart. Allt annat vore otänkbart! Riksdagsbeslut av den här typen innebär helt enkelt VM i godhet. Alla vill överbjuda varandra i att vara mest god (för den just nu aktuella definitionen av begreppet "god", vänligen besök Aftonbladets eller Dagens Nyheters hemsida). Enkelt uttryckt kan man säga att "god" är ekvivalent med att vara politiskt korrekt! Politiskt korrekt = god. Inte politiskt korrekt = ond. Våra politiker och journalister och intellektuella sitter fast i den politiska korrekthetens järngrepp, där ingen vågar säga något annat än det tillåtna. Tillåtet av vem? Ja det är det som är det fantastiska med politisk korrekthet. Det är som att den politiska korrektheten har fått ett eget liv och även förtär sin egen skapare.
Alcalá citerar från Utrikesutskottets betänkande, "Vi måste begripa den förfäran som muslimska samhällen känner för 'en livsstil i västerlandet som man anser är ogudaktig, moraliskt förfallen och dekadent'". De flesta kristna, som tar sin tro på allvar, anser också att mycket i det Västerländska samhället är ogudaktigt, omoraliskt och dekadent (även om där också finns mycket positivt, som till stora delar saknas i muslimvärlden — mänskliga fri- och rättigheter, musik, fri litteratur, fri konst, vetenskap och mycket, mycket annat). Tänk om man skulle uppvisa samma förståelse när kristna kommer med liknande kritik av Västvärldens depraverade livsstil! Men detta vore givetvis helt otänkbart. Då går Godhetskören i taket över de kristnas intolerans och inskränkthet. Men när muslimer säger exakt samma sak, då faller man ned i tillbedjan som inför Godheten själv.
Västvärldens livsstil och moral befinner sig på total kollisionskurs med islam. Det finns i stort sett inga som helst gemensamma nämnare. I islamvärlden se vi en nästan total frånvaro av de fri- och rättigheter som vi ser som självklara och som omistliga delar av ett demokratiskt samhälle. Ändå är vi beredda att lägga oss platt inför den muslimska kulturen. Det minsta man kan säga är att det är märkligt!
Islam är exempelvis helt emot abort (med vissa undantag t ex att kvinnans liv är hotat). Hur kommer det sig att de riksdagsmän, som tuggar fradga varje gång en kristen ifrågasätter om aborter verkligen är till för de ofödda barnens bästa, inte har något att säga när det gäller islams abortsyn? Samtidigt som de skriver i betänkandet att vi måste "idka självkritik när vi propagerar för vårt samhälles fördelar", så idkar man allt annat än självkritik när kristna påtalar problem i vårt samhälle. Då vill man i stället sätta munkavle på de kristna (nu kan man inte det, än så länge, men det framgår ändå klart att man skulle vilja om man kunde).
Nu är vi i Sverige inte ensamma om att ohöljt beundra islam och att vilja begränsa vad som får sägas om denna religion (om det är negativt). FN:s organ för mänskliga rättigheter, Human Rights Council, förklarade redan 2008 att kritik mot islams sharíalagar (som t ex säger att den som lämnar islam skall dödas) eller speciella fatwas (t ex att Salman Rushdie skall mördas) inte tolereras inom rådet. Dvs det FN-organ som skall bevaka mänskliga rättigheter får således inte längre kritisera den sharíalag som säger att den som lämnar islam skall dödas och att homosexuella skall dödas. Human Rights (mänskliga rättigheter) i FN:s tappning är således rättigheten att mörda alla som inte böjer sig under islams "rätts"system. Det hela är i och för sig inte speciellt anmärkningsvärt, eftersom skurkstaterna idag dominerar hela FN (genom sin numerär).
2011 antog FN:s Generalförsamling en resolution som fördömer stereotypa bilder av troende, t ex negativ profilering (att man väljer ut exempelvis uppenbara muslimer i 20-30-årsåldern framför 90-åriga tanter med rollator för extra scanning på flygplatser) och stigmatisering (ett inneuttryck så gott som något) av människor på grund av deras religion. Resolutionen uppmanar medlemsländerna att vidta effektiva åtgärder för att handskas med och stoppa allt sådant. Även om det inte sägs klart så handlar det i själva verket om att förhindra kritik av islam (kristna och judar är ju vana att kritiseras och stereotypiseras och står dessutom på yttrandefrihetens sida och vill inte ha lagar som förbjuder kritik av sina respektive religioner). FN uppmanar således medlemsländerna att lagstifta så att i princip all kritik av olika företeelser inom islam (dödandet av den som lämnar islam, mannens överhöghet över kvinnan etc) och varje form att skämt om islam (karikatyrer etc) förbjuds.
När det gäller förföljelse mot vissa religiösa grupper eller den som lämnar en religion och liknande, så finns redan i Västvärlden tillräcklig lagstiftning mot sådant. Där innebär FN-resolutionen att slå in öppna dörrar. Däremot finns inte religionsfrihet (annat än möjligen på papperet) i länder där islam har stort inflytande. I Pakistan, Iran etc dödas den som lämnar islam (om det inte blir en sådan proteststorm i Väst att man inte vågar genomföra avrättningen, vilket ibland händer — nyligen hotades en förståndshandikappad flicka i Pakistan, som felaktigt påstods ha rivit sönder någon av islams heliga skrifter, med dödsstraff, vilket tack och lov väckte starka internationella protester). Så det ironiska är att muslimerna vill ha lagar som förbjuder negativ kritik av religioner, trots att de själva, i sina egna länder, inte lever upp till detta. Därför förtjänar islam att skarpt kritiseras, så länge man bryter mot de grundläggande mänskliga rättigheterna (religionsfrihet, yttrande och åsiktsfrihet etc). Det är inte de andra religionerna eller ateisterna som hotar islam. Det är islam som hotar alla andra!!! Jag återkommer strax till detta.
Muslimska delegationer har i samma anda gång på gång uppvaktat EU och försökt få EU att införa förbud mot kritik av religioner (läs islam — men än så länge är det inte politiskt möjligt att enbart förbjuda kritik av islam, så därför inkluderar muslimerna alla religioner i detta förbud). Än så länge har muslimerna inte lyckats i sitt uppsåt, men de blir snabbt allt fler i Europa och får därmed allt större inflytande. Och droppen urholkar som bekant stenen, inte genom sin kraft, utan genom att ofta falla. Så jag fruktar det värsta. Och vi kan redan se exempel på vad som håller på att hända.
Den 15/2 2011 dömdes den österriska aktivisten Elisabeth Sabaditsch-Wolff till att böta 480 euro för "hatpropaganda" (för fler detaljer läs här). Hon är dotter till en österrikisk diplomat och har vuxit upp i olika muslimska länder som Irak, Iran, Kuwait och Libyen och har även som vuxen arbetat i flera av dessa länder. Hon känner således väl till hur islam fungerar och hur denna religion påverkar de samhällen den dominerar.
Hennes brott bestod i att hon citerat Koranen och hadítherna under ett seminarium. Först anklagades hon för uppmaning till hat, något som hon frikändes från. Åklagaren, som insåg att denna åtalspunkt inte skulle gillas, inkluderade därför "nedvärdering av en legalt erkänd religiös tro" bland åtalspunkterna och det var detta hon fälldes för.
Att något sådant kan vara möjligt i ett europeiskt land, som säger sig vara sekulariserat, och som också påstår sig stå upp för yttrande- och tryckfrihet, är inte lätt att förstå. Hon har ju bara citerat islams egna heliga skrifter, utan att själv lägga till något. I och för sig är Koranen och hadítherna så fulla av hat, att många citat från dessa källor automatiskt blir ett hatbrott (men det är inte hat riktat mot islam utan från islam mot bl a icke-muslimer). I mängder av artiklar både på min hemsida och på min blogg har jag gett otaliga exempel på vad islams styrande dokument säger om kvinnor, den som lämnar islam, äktenskap med barn etc, etc. Bl a så ingick i åtalet att Elisabeth Sabaditsch-Wolff sagt att "muslimer våldtar barn på grund av sin religion". Detta påstående, även om det är tillspetsat, har sin grund i vad islams heliga skrifter säger. Det är ett faktum att Muhammed gifte sig med en 6-årig flicka (han var då 56) och sedan fullbordade äktenskapet (dvs hade samlag med flickan) när hon fyllt 9. I Hadith enligt Bukhari, Bok 62, nr 64 (det finns f ö flera hadither i samma samling vilka alla säger precis samma sak):
Berättade Aisha; att Profeten gifte sig med henne när hon var sex år gammal och sedan fullbordade äktenskapet när hon var nio år gammal. Hisham sade; Jag har fått mig berättat att Aisha stannade hos Profeten i nio år (dvs till hans död).Som sagt, det är inte jag eller Elisabeth Sabaditsch-Wolff som säger detta. Det är islams heliga dokument, vilka är absolut bindande för varje troende muslim, som säger detta (hadítherna har samma auktoritet som Koranen för en rättrogen muslim). I muslimska länder så ser männen Muhammeds äktenskap med Aisha som en legitimering av äktenskap med barn. Egypten, som idag styrs av Muslimska Brödraskapet, håller just nu på och inför lagar som skall tillåta denna typ av äktenskap. Den nya lagen kommer att tillåta flickor att gifta sig redan när de fyllt 14 (tidigare var lägsta åldern för äktenskap 18), men många fruktar att det bara är första steget (läs mer om detta här!).
I Sverige räknar vi alla sexuella handlingar mellan vuxna och barn som våldtäkt, även om barnet gått med på det, ja även om barnet till och med skulle tagit initiativet. Eftersom vi svenskar betraktar oss som de godaste människorna på jorden, ja som de godaste varelser som någonsin levat någonstans i Universum, vill vi gärna exportera vår lagstiftning och moral till alla andra länder, för att på så sätt lyckliggöra dem. Vi kritiserar skarpt Polen och Irland för att de inte tar lika lätt på aborter som vad vi gör. Vi kritiserar andra länder som har en annan kvinnosyn än vad vi har. Och vi kritiserar (med all rätt) mycket skarpt Thailands sexindustri med mycket unga prostituerade. Etc, etc. Men så fort det kommer till islam, ja då upphör all kritik och vi faller ned i stum beundran av denna fantastiska religion (som nästan anses vara godare än t o m Miljöpartiets språkrör och Centerns Annie Lööf). Därför har MP och C etc inget att säga om de barnäktenskap som förekommer i islamvärlden (Egypten har länge varit ett ganska sekulariserat land — i länder som Syrien, Jordanien, Yemen etc förekommer äktenskap med flickor i 10-årsåldern och yngre). Då tiger vi. Och tittar bort. Österrike tycks lida av liknande problem. När det gäller islam så är det således, enligt Godhetskören, fullt ok att vuxna män har samlag med 9-åriga flickor. Det är bara en spännande, kulturell färgklick i det mänskliga menageriet. Och så dömer man en människa till böter för att hon sagt, det som islam själv säger. Därför kan man indirekt säga, att när man dömer Elisabeth Sabaditsch-Wolff för att hon citerar islams heliga skrifter, så är det islam själv man dömer, utan att man inser detta. Och det visar att den politiska korrektheten är till idioti fördummande.
I Australien dömdes 2005 två pastorer, Daniel Nalliah och Daniel Scot, till böter, för att de under ett seminarium och i ett nyhetsbrev och i en artikel på Internet, varnat för islams växande inflytande och kritiserat hur icke muslimer behandlas i muslimska länder, och dessutom hävdat att jihad innebär islams anspråk på att dominera världen (när det gäller jihad så har dessa pastorer helt rätt, det är bara att läsa islams heliga skrifter för att inse att så är fallet — jag har flera artiklar där jag bevisar detta genom citat (läs t ex slutet av denna artikel). Efter flera års processande, med juridisk hjälp från bl a The Becket Fund for Religious Liberty, så frikändes till slut Nalliah och Scot. Och nu kommer vi till det verkligt absurda. Daniel Scot kommer från Pakistan, och var där tidigare åtalad enligt den berömda hädelselagen, anklagad för att ha hädat profeten Muhammed, eftersom han vägrat att lämna sin kristna tro och konvertera till islam (och Godhetskören jublar). Internationella påtryckningar gjorde att det aldrig blev någon rättegång. Scot och hans familj tvingades sedan att fly från Pakistan på grund av mordhot från fundamentalistiska muslimska grupper. Intressant att han då, några år senare, i den politiska korrekthetens namn, döms till böter i Australien för att han påstår att islam förtrycker andra religioner. Scot själv är ju ett levande bevis på att så verkligen är fallet! Som jag skrev i en bloggartikel nyligen, så är exempel av den här typen så absurda att de trotsar varje logisk förklaring. Endast andliga förklaringar återstår! Läs gärna vad Wikipedia skriver om processen mot Nalliah och Scot.
Tumskruvarna dras långsamt åt.
Med anledning av den obehagliga utveckling mot censur som vi ser i Västvärlden idag har också människor börjat vakna till liv. Alla känner givetvis till Mr Bean, spelad av Rowan Atkinson. Denne har också gjort mer seriösa roller både inom film och teater. Han har sedan lång tid tillbaka engagerat sig mot de begränsningar av yttrande- och åsiktsfriheten som skett i England under de senaste åren. Den 16/10 2012 höll han ett mycket viktigt tal under en konferens med organisationen "Reform Section 5" (Kampanjen för att Reformera Sektion 5 — detta är den omstridda lag i England som används för att täppa till munnen på den som inte är politiskt korrekt). Hela talet finns på denna videofilm. Atkinsons tal är textat till engelska, men eftersom jag anser hans tal vara så viktigt, och att dessutom länkar tenderar att bli döda, så har jag översatt hela talet till svenska. Det är långt, men som sagt, viktigt!!!
Rowan Atkinson:
Min utgångspunkt när det gäller yttrandefrihet är min passionerade tro att det näst mest värdefulla i livet är rätten att uttrycka sig fritt. Det absolut mest värdefulla, menar jag, är mat i munnen, och det tredje mest värdefulla är tak över huvudet. Men en fixpunkt för mig när det gäller nummer två, är att yttrandefrihet ligger precis under behovet att upprätthålla själva livet.
Det beror på att jag åtnjutit yttrandefrihet i det här landet under hela mitt professionella liv och förväntar mig helt och hållet att fortsätta att göra detta. Personligen tror jag att det är mycket osannolikt att jag kommer att arresteras på grund av de lagar som finns för att begränsa yttrandefriheten, på grund av den otvivelaktigt privilegierade position de personer har, som har en hög publik profil. Så min oro är inte så mycket för min egen skull, utan mer för de som är mer sårbara på grund av sin lägre profil. Som den man i Oxford som arresterades för att han kallat en polishäst för "gay". Eller tonåringen som kallade Scientologikyrkan "en kult". Eller kaféägaren som greps för att han visade bibelcitat på en tv-skärm.
När jag hör om en del av dessa löjliga brott och anklagelser, minns jag att jag varit inne på precis detta ämne tidigare i ett mer teatraliskt sammanhang. Jag gjorde för några år sedan en show kallad "Inte Klockan Nionyheterna" och vi gjorde en sketch, där Gruff Rys Jones spelade konstapel Savige. En genuint rasistisk poliskonstapel som jag, i egenskap av hans befäl, ger en utskällning för att han arresterat en svart man för en hel radda av löjliga, överdrivna och orimliga anklagelser.
De anklagelser för vilka konstapel Savige arresterade Mr Winston Kodogo, boende på 55 Mercer Road, var följande: Gått på sprickorna i gatubeläggningen. Gått iklädd en skrikig skjorta i ett bebyggt område under dygnets mörka timmar. Och en av mina favoriter, Gått omkring överallt. Han var också arresterad för att ha urinerat i en offentlig bekvämlighetsinrättning och tittat på "mig" på ett konstigt sätt. Vem kunde tro att vi till slut skulle få en lag, som tillåter livet att imitera konsten så exakt?
Jag läste någonstans en försvarare av status quo, som menade att det faktum att gay-häst-fallet lades ner efter att den gripne mannen vägrat att betala böterna, och att scientologifallet också lades ner i ett visst skede av utredningen, var bevis för att lagen fungerade bra. Helt bortseende från det faktum att enda orsaken till att dessa fall lades ner var publiciteten de hade dragit på sig. Polisen kände att förlöjligandet lurade bakom hörnet, och tog tillbaka sina anklagelser. Men de tusentals andra fall, som inte fick publicitetens syrgas då? Som inte var tillräckligt löjliga för att attrahera medias uppmärksamhet?
Även när det gäller de fall där anklagelserna togs tillbaka, blev människor arresterade, förhörda, dragna inför domstol och sedan släppta. Det är inte lagen fungerande på rätt sätt. Det är censur av det mest kränkande slag, garanterad att ha, som Lord Dear säger, "en avkylande effekt på friheten att tala och friheten att protestera". Parlamentets Kommitté för Mänskliga Rättigheter summerar, som ni kanske vet, hela frågeställningen mycket bra genom att säga, "medan att arrestera den som protesterar genom att använda hotande och kränkande tal kan, beroende på omständigheterna, vara ett proportionellt gensvar, så tror vi inte att tal eller uppförande som enbart är förolämpande någonsin borde kriminaliseras på detta sätt."
Det uppenbara problemet med att olagligförklara förolämpningar är att alltför många saker kan tolkas som sådana. Kritik kan lätt uppfattas som förolämpande av vissa grupper och förlöjligande kan uppfattas kränkande. Sarkasm, orättvis jämförelse, ja bara att hävda ett alternativt sätt att se på saker jämfört med det ortodoxa, kan tolkas som förolämpande, och eftersom så mycket kan uppfattas som förolämpande är det knappast förvånande att så många saker har uppfattats på detta sätt. Som de exempel jag gav nyss.
Fastän den lag vi diskuterar har funnits i lagboken under 25 år, är det kännetecknande för en kultur, vars tänkande tagit kontroll över partiprogrammet hos en rad av regeringar — vilka haft en rimlig och välment ambition att kontrollera anstötliga element i samhället — att den har skapat ett samhälle av en extraordinärt auktoritär och kontrollerande natur. Det är vad man skulle kunna kalla, "den nya intoleransen", en ny men intensiv önskan att sätta munkavle på dissidenternas obekväma röster.
"Jag är inte intolerant" säger många människor. Säger många högt utbildade, liberala personer med len röst. "Jag är bara intolerant mot intolerans." Och människor tenderar att nicka klokt och säga "Oh ja, visa ord". Och ändå, om man tänker djupare på detta odiskutabla påstående i mer än 5 sekunder, så inser man att vad man förespråkar är att man ersätter en slags intolerans med en annan. Vilket för mig inte representerar något framsteg alls.
Underliggande förutfattade meningar, orättvisor eller bittra känslor kommer man inte åt genom att arrestera människor. Detta kommer man i stället åt genom att dessa frågor luftas, diskuteras och behandlas utanför den legala processen. För mig är det bästa sättet att öka samhällets motstånd mot kränkande och hotande tal att tillåta mer av detta. Precis som med barnsjukdomar så kan man bättre så emot de bakterier som man exponerats för. Vi behöver bygga upp vår immunitet mot att bli kränkta, så att vi kan handskas med de frågor som helt berättigad kritik kan väcka. Våra prioriteter borde vara att ta hand om budskapet, inte budbäraren. Som president Obama sade i ett tal i FN för bara en månad sedan eller så, "Lovvärda försök att begränsa yttrandefriheten kan bli ett verktyg för att tysta kritiker eller förtrycka minoriteter."
Det starkaste vapnet mot hatfullt tal är inte förtryck, det är ännu mer tal. Och det är essensen av min tes, mer tal. Om vi vill ha ett robust samhälle, måste vi ha mer robust dialog och det måste inkludera rätten att förolämpa och att förnärma. Och, som Lord Dear säger, "Ni vet, friheten att vara icke förolämpande är ingen frihet alls". Upphävandet av formuleringarna i denna klausul (Sektion 5) kommer bara att vara ett litet steg, men kommer, hoppas jag, att vara ett kritiskt sådant i det som skall bli ett långsiktigt projekt; att stoppa och långsamt spola tillbaka den krypande kulturen av censur. Det är, enligt min åsikt, en liten skärmytsling i slaget om vad Sir Salman Rushdie refererar till som "kränkningsindustrin".
Självutnämnda representanter för det allmännas bästa uppmuntrar till massmediedrev, där polisen känner sig vara under oerhört starkt tryck att handla. En tidning ringer upp Scotland Yard: någon har sagt någonting aningen kränkande på Twitter, om någon som vi uppfattar som en nationell ikon. Vad skall ni göra åt det? Polisen får panik och rusar omkring och tar sedan tag i den mest olämpliga livlinan av dem alla, Sektion 5 av Allmänna Ordningsstadgan, enligt vilken man kan arrestera vem som helst för att ha sagt någonting som kan uppfattas av någon som förolämpande. Och ni vet, det verkar inte ens behöva finnas ett verkligt offer; de behöver bara göra bedömningen att någon skulle kunna ha blivit kränkt om de hade läst eller hört det som sades, dvs den mest långsökta tolkning man kan tänka sig.
De stormar, som omger Twitter- och Facebookkommentarer, har gett upphov till fascinerande frågeställningar när det gäller det fria ordet, vilka vi ännu inte lärt oss att handskas med: först att vi alla måste ta ansvar för vad vi säger. Vilket är ett bra budskap att ta till sig. Men för det andra har vi lärt oss hur uppenbart taggigt och intolerant samhället har blivit när det gäller även den mildaste politiskt inkorrekta kommentar. Lagen borde inte hjälpa och stödja denna nya intolerans. Det fria ordet kommer inte att gagnas om lagen hindrar oss att handskas med dess konsekvenser. Jag ger mitt helhjärtade stöd till "Kampanjen för att Reformera Sektion 5".Käre läsare — vi ser idag hur yttrande- och åsiktsfriheten i Västvärlden alltmer hotas. Vi ser också, utifrån vad Rowan Atkinson säger, att jag inte är ensam om att ha den åsikten. Hotet mot vår frihet har flera olika sidor. En är den politiska korrektheten i sig, som inte vill tillåta en öppen debatt när det gäller känsliga ämnen. Det är ett sätt för en avantgardistisk liten klick att tillskansa sig ett oproportioneligt stort inflytande över samhället, som inte på något sätt avpeglar deras lilla numerär. En ytterligare aspekt, som förvärras av den politiska korrekthetens censur, är kryperiet inför islam. Givetvis måste man kunna granska och även kritisera en religion, som gör anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen, och vars slutmål är att lägga hela världen under sig och tvinga alla jordens människor, med våld om så krävs, in i islams religiösa tankesystem (detta utsägs kristallklart av islams heliga dokument — det finns inga mildrande texter som på något sätt åsidosätter detta slutmål). Att Europas politiker alltmer backar, när islam flyttar fram sina positioner, är synnerligen oroväckande. Det vore en stor tragedi om Europa, 70 år efter Andra Världskrigets slut, åter skulle vara på väg in under censur och förtryck och diktatur. Att vi mer eller mindre frivilligt är beredda att överlämna våra länder till en främmande inkräktare (dvs islam), känns som ett svek mot de miljoner allierade soldater, motståndsmän etc, etc, som gav sina liv under Andra Världskriget för att befria Europa och Stillahavsområdet från ett liknande förtryck som nu väntar oss.
Det finns förvisso ljusglimtar. När militanta muslimer för ett par år sedan lyckades stoppa en föreläsning med Lars Vilks på Uppsala Universitet, markerade universitetet genom att Vilks fick hålla sin föreläsning vid ett senare tillfälle (under ett massivt polisuppbåd). I dagarna är den holländske islamkritikern Gert Wilders i Malmö och föreläser och polisuppbådet lär kosta lika mycket som vid ett allsvenskt derby. Dessa markeringar är synnerligen viktiga, men frågan är hur länge myndigheterna kommer att stödja yttrandefriheten på detta sätt. Tyvärr misstänker jag att man så småningom kommer att backa (speciellt när muslimerna, om kanske 10 år, kommer att vara 20 procent eller mer av Sveriges befolkning) och till slut förbjuda all kritik av islam i vårt land och hela EU. Men jag kan ju ha fel. Vi får hoppas det!
(Även om ovanstående diskussion i princip handlar om yttrandefrihet i största allmänhet, så är det omöjligt att komma in på ämnet utan att särskilt diskutera islam och muslimernas försök att hindra varje kritisk diskussion om islam och dess politiska system. Dels försöker muslimska grupper i Västvärlden, genom hot och våld, hindra vår lagstadgade rätt att uttrycka våra åsikter fritt. Dessutom, ställer, av någon logiskt outgrundlig anledning, den vänsterorienterade "kultureliten" helhjärtat upp på detta och föröker själva på olika sätt hindra kritik mot islam — samtidigt som man går oerhört långt i sin kritik av kristendomen och den judiska staten Israel. Då finns inga hämningar eller hänsyn alls! Därför har mycket av det jag skriver ovan kommit att handla om yttrandefriheten i relation till islam och speciellt då islam i Västvärlden. Och jag anser detta vara en synnerligen befogad vinkling av ämnet.)
--------------------------------------------------------------------------------------------
Ovanstående är alltså hämtat från gluefox.com
Våra barns framtid ligger i våra händer.
