tisdag 9 oktober 2012

Förbud mot islamkritik gynnar extrema islamister

Paul Marshall har något viktigt att säga på Newsmill; Talförbud göder extremism:

Många europeiska länder förbjuder olika versioner av ”hets mot folkgrupp” i hopp om att främja eller bevara social harmoni. Men samtidigt som Anders Behring Breiviks pågående rättegång i Norge visar de fruktansvärda farorna med trångsynthet, innebär nuvarande och föreslagna inskränkningar i vad man får säga mer sannolikt en förvärring.

De flesta som över hela världen anklagas för att ”kränka muslimer” eller ”förtala islam” är inte intoleranta västerlänningar, koranbrännare eller okänsliga svenska tecknare. Majoriteten är muslimer, som har fängslats, slagits, eller dödats av folkhopar och dem som tar lagen i egna händer, för att ha ifrågasatt repressiva former av sin religion. Sådana anklagelser tystar religiösa minoriteter, journalister och demokratiaktivister, inklusive Nobelpristagare.

Bland de otaliga offren finns de som har: fördömt stening som en kränkning av mänskliga rättigheter (Sudan), startat flickskolor (Bangladesh) kritiserat präststyre (Iran), begärt en konstitution (Saudiarabien), uppmanat att häva hädelselagar (Pakistan), avvisat order om våldsam jihad (Sudan), bett vid släktingars gravar (Saudiarabien), försvarat bahá'íer (Iran), översatt Koranen till dari (Afghanistan), uppmanat att tolka Koranen i sitt historiska sammanhang (Indonesien), undervisat Shiism (Egypten), eller krävt ett förbud mot barnäktenskap (Jemen).

Liknande hot finns i västvärlden. Den ledande iranske ayatollahn Makarem Shirazi utfärdade nyligen en fatwa som förklarade Shahin Najafi, en iransk rappare som bor i Tyskland, för avfälling som måste dödas. Mimount Bousakla, en belgisk senator, hotades med ”rituell slakt” för sin kritik mot kvinnors ställning bland hennes muslimska gemenskaper. Ekin Deligöz, den första muslimska ledamoten i Tysklands parlament, fick dödshot och polisskydd efter hennes krav på att muslimska kvinnor ska ”ta av slöjan. . . [och] visa att ni har samma medborgerliga och mänskliga rättigheter som män”.

Gruppen ”Anhängare av Guds budbärare” (Al-Munasirun li Rasul al Allah), har e-postat muslimska reformatorer i väst, inklusive egyptiske Saad Eddin Ibrahim, som kanske är den arabiska världens mest kände människorättsaktivist. Personerna förklarades ”skyldiga till avfall” och fick tre dagar på sig att omvända sig. I meddelandet ingick deras hemadresser och namnen på deras makar och barn.

Hädelserestriktioner stärker extremister och tystar ner alternativa röster. Muslimska religiösa och politiska reformatorer är de första som tystas. I sina försök att undertrycka kritik utanför och inom islam, tar västerländska regeringar parti för extremisterna.

Efter att ha tvingats från Egypten för sin syn på tolkningen av Koranen, konstaterade teologen Nasr Abu-Zayd att anklagelserna för kränkning av islam ”är viktiga vapen i fundamentalisternas arsenal, som används strategiskt för att förhindra en reformation av muslimska samhällen och istället stänga in världens muslimska befolkning i ett dystert, färglöst fängelse präglat av sociokulturell och politisk konformism.”

Dessutom, som den brittiske komikern Rowan Atkinson varnade, producerar talrestriktioner bara ”en fasad av tolerans som döljer en ormgrop av outtalade och oemotsagda åsikter”. Norges hetslagstiftning hindrade inte Breiviks slakt på 77 personer. Motsatsen är mer sannolik: Han hävdade att han mördade eftersom det var det enda sättet som han kunde göra sin röst hörd.

Abdurrahman Wahid, Indonesiens tidigare president och chef för Nahdlatul Ulama, världens största muslimska organisation, uppmanade: ”Att genom lagstiftning kväva kritik och debatt, uppmuntrar bara muslimska fundamentalister i sina ansträngningar att införa en andlig tom, hård och monolitisk förståelse av islam över hela världen. Västerländska myndigheter bör istället bestämt försvara yttrandefriheten, inte bara i sina egna länder, men också globalt[…]”.
Mer i samma ämne från SEA, Svenska Evangeliska Alliansen:

- När politik och religion flätas samman, innebär förbud mot religiös kritik förbud mot politisk kritik. Omvänt kan det inte finnas någon politisk debatt utan religiös debatt. Utan religiösa meningsskiljaktigheter kan det inte finnas någon politisk meningsskiljaktighet. Och utan religionsfrihet kan det inte finnas någon politisk frihet.

Det sa religionsfrihetsexperten Paul Marshall, senior fellow vid Hudson Institute’s Center for Religious Freedom, Washington DC, under Svenska Evangeliska Alliansens Almedalsseminarium ”När religionsfriheten tigs ihjäl” på onsdagen 4 juli.

Under seminariet räknade Marshall upp en rad exempel på hur främst muslimer men också andra religiösa minoriteter förföljs, fängslas och dödas för beskyllningar om att ha hädat mot islam.

- Muslimska reformatorer kan heller inte undgå dessa angrepp i väst. Under 2006 e-postade gruppen Anhängare av Guds budbärare trettio muslimska reformatorer i väst och förklarade att de skulle döda dem om de inte ångrade sig, sa Paul Marshall och pekade på hur västerländska regeringar har begränsat sina medborgares yttrandefrihet genom olika former av hetslagstiftning.

- Högsta domstolen i Finland biföll nyligen domen mot politikern Halla-Aho för sina kommentarer om islam. Tidigare i år frikändes den holländske politikern Geert Wilders, men bara efter två långa och dyra rättegångar. I Österrike dömdes Elisabeth Sabbaditsch-Wolf för att tala ”nedsättande om religiös övertygelse” för sina synpunkter, inte om muslimer, utan om Mohammed.

Katherine Cash, sakkunnig i religions- och övertygelsefrihet vid Svenska missionsrådet medverkade också under seminariet. Hon höll med om att hetslagstiftningen är problematisk, men att intentionen ändå oftast är god.

- Det finns ett samband mellan aggressivt och generaliserat tal och diskriminering, trakassering och våld mot minoriteter. Vi har mycket bevis på det från historien, från andra världskriget och folkmordet i Rwanda, sa hon och hävdade att lösningen inte är mer lagstiftning utan att helt enkelt att ge svar på tal.

Paul Marshall höll med:

- Först och främst tenderar hetslagstiftning inte skapa något gott samhälle utan begränsa samhället. I ett fritt samhälle finns det ingen rätt att inte bli förolämpad. Det är i totalitära samhällen som ingen får säga något elakt. Dessutom är det mesta av hatiskt tal, dumt tal. Därför ska man argumentera mot påståendena istället och påpeka det dumma, sa han.

Mitt tredje frihetsbrev.
Våra barns framtid ligger i våra händer.