lördag 15 juni 2013

Från Skafferitrollen

Nedanstående är kopierat från Skafferitrollen Humle och Dumle.(Kopierar för säkerhets skull. Bra saken har ju en tendens att mystiskt "försvinna".)

Wednesday, March 14, 2007


FAKTA OM ISLAM

Grundläggande för alla muslimer är trosbekännelsen. Den lyder "Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans sändebud". Instämmer man i detta budskap betraktas man som muslim. Guds vilja finns att skåda i Koranen, Guds egen skrift, där själva originalet eller Urkoranen fortfarande finns i Guds ägo. Ur denna bok läste ängeln Gabriel för Muhammed som sedan vidarebefodrade budskapet till människorna. Guds vilja kan också betraktas genom att studera Muhammeds sunna (sed). Denna samlar Profetens uttalanden och gärningar i ett stort antal nedtecknade hadither. De främsta hadithsamlingarna skrevs av Sahih Bukhari - Imam Bukhari (d. 870) och Sahih Muslim av Muslim Ibn al-Hajjaj (d. 875). Hadithernas betydelse grundas i synen på Profeten Muhammed som ofelbar (ismah). Som den perfekta människan (al-insan al-kamil) gjorde han inga fel och kan därför betraktas som ett evigt föredöme. Koranen är full av formuleringar som skall visa att Muhammeds ord också är Guds vilja. I sura 4:82 (4:80) står t.ex. ordagrant att den som lyder Profeten också lyder Gud! De lagar och levnadsregler som Gud ålägger mänskligheten finns enligt islam samlade i Koranen och Muhammeds sunna. Dessa ligger sedan som grund för sharia, den gudomliga lagen, där alla lagar och paragrafer hänvisas till avsnitt i Koranen eller Profetens sunna. Redan här ser vi bakgrunden till svårigheterna att kombinera islams värderingar med en sekulär demokrati. Om gudomliga lagar är överordnade mänskligt skapade lagar, blir friheten ytterst begränsad.

Begreppet abrogation är något som varje betraktare av religionen islam måste känna till. Detta innebär att en tidigare vers i Koranen ersätts av en senare om de strider mot varandra. Politiskt korrekta personer med syftet att förringa islams våldsamma och intoleranta sida brukar ofta "glömma" bort denna företeelse. Islamister gör det inte! Betydelsen kommer sig ur att Muhammed var en mycket mer tolerant och inställsam person under sina tidiga år som "profet". Han försökte vinna anhängare genom dialog och samtal. Detta kännetecknar också de tidiga uppenbarelserna, som vi kan läsa i Koranen. När Muhammed skaffat sig militär och politisk makt var tiden för dialog och samtal över. Därför är ersättningsverserna betydigt mer våldsamma till sin karaktär. Att hänvisa till de tidiga surorna i syfte att visa islams kärleksfulla sida ger därför inte den sanna bilden.
Med miljoner och åter miljoner muslimer bosatta i västvärlden är det extremt viktigt att just studera de skrifter som ligger till grund för troende muslimers tänkande och handlande. Alla korancitat på sidan är hämtade från K.V. Zetterstéens överlägsna översättning från 1917. I vissa fall kompletteras dessa av den nyare översättningen av Knut Bernström från 1998. Muhammed Knut Bernstöm var en svensk konvertit, och kan därmed betraktas som partisk. Som troende är det alltid svårare att ge en objektiv och rättvis bild av mer känsliga avsnitt. I sammanhanget bör man känna till att det finns muslimer som anser anser att Koranen inte kan översättas från arabiska utan att det "gudomliga" budskapet försvagas. Detta är naturligtvis trams, då arabiska skrifter likaväl som svenska är fullt översättningsbara om man bara ser till kontexten. Detta är Zetterstéens styrka då han som icke-muslim ser Koranen som ett religionshistoriskt dokument, och slipper slå knut på sig själv för att behaga dagens lättkränkta läsare och politiskt korrekta etablissemang.

På jorden finns idag (2012) runt 1,5 miljarder människor som anses vara anhängare till Profeten Muhammeds lära. Majoriteten av dessa lever säkert fredliga liv och kommer aldrig att bete sig våldsamt mot icke-muslimer (otrogna). Förekomsten av miljoner trevliga och sympatiska muslimer världen över är i sammanhanget helt oväsentligt och har ingenting med religionen islam att göra. Även dessa s.k. moderata muslimer skulle kunna agera oerhört våldsamt, blodtörstigt, kvinnoförtryckande, intolerant mot oliktänkare osv med motivet att Gud så befaller. Men de väljer att strunta helt eller delvis i Allahs befallningar. De är alltså goda människor trots islam, inte tack vare islam.

Innehållsförteckning
1. Våldets ursprung
2. En religion som vill härska
3. Kvinnan och jämställdhet i islam
3.1 Klädsel
3.2 Allah och Muhammed sanktionerar våld mot kvinnor
3.3 Kvinnan är mannens sexslav
3.4 En man får också ha slavar och slavinnor
3.5 Kvinnor är mindre värda
3.6 Menstruationen
3.7 En kvinna skall helst hålla sig inomhus
3.8 Kvinnlig könsstympning och islam
4. Islam uppmanar till segregering, inte integrering.
5. Kan man lita på en muslims ord?
6. Religionsfrihet och islam
7. Människovärde och islam
8. Paradiset
9. Uppmaningar till våld och mord
10. Uppmaning till rasism och folkmord
11. Jihad
12. Muhammed ville framstå gudomlig och ofelbar
13. Kritiker av islam eller Muhammed skall mördas!
14. Muhammed som pedofil
15. Islam och homosexualitet
16. Amputation av händer som straff
17. Islam anger stening som straff för äktenskaplig otrohet
18. Men Koranen anger ju " Intet tvång i religionen"
19. Aktuellt om islam

1. Våldets ursprung
Nästan dagligen kan man läsa om våldsdåd som utförs i islams namn. Hur kan detta ske när svensk media matar oss med budskapet att islam är en fredlig, kärleksfull och tolerant religion? Det finns här en tydligt avvikelse mellan journalisternas bild och verkligheten. För att förstå ursprunget till alla mord som sker i islams namn, är det väsentligt att känna till kontexten kring Muhammeds liv. Efter flytten från Mekka till Medina levde Muhammed och hans anhängare delvis på att plundra handelskaravaner i omgivningen. Genom att stjäla andras egendom och slå ihjäl de som skulle beskydda karavanen skapas förutsättningarna för en unik moral. Det blev därmed svårt/omöjligt att införa moraliska principer liknande kristendomens eller buddhismens universella regel om att inte döda. Lösningen blir istället att förbjuda muslimer att döda andra muslimer. I sura 17, vers 35 (17:33) står att man inte får döda en annan människa utan rättmätig anledning. Muhammed förtydligar detta genom att säga: Blodet på en muslim..... får inte utgjutas utom i tre fall: i hämnd för mord, en gift person som varit otrogen, samt den som lämnar islam och överger muslimerna. Detta finns att läsa i hadithen Sahih Bukhari, volym 9, bok 83, nr 17. Det skapas alltså ingen allmänmänsklig regel om att inte döda någon annan människa. Verkligheten visar med otäck tydlighet att islams anhängare inte är helt överens om vad som är en godtagbar anledning för att mörda andra människor. För fler exempel på de otaliga våldsuppmaningarna mot icke-muslimer, se avsnitt 9.

2. En religion som vill härska
Islam är i grunden en imperialistisk religion med anspråk på att dominera världens folk. Till islams försvar hörs ibland att våld endast får användas i försvarssyfte. Historien och skrifterna visar motsatsen. Profeten Muhammed styrde från början området runt staden Medina, men erövrade sedan allt större områden och krävde befolkningens underkastelse. Muhammeds efterföljare, kaliferna, lade på kort tid under sig enorma områden som islamifierades. Från Arabiska halvön expanderade de muslimska arméerna islams välde in i Nordafrika, över Medelhavet och vidare in i Spanien. Inte förrän i Poitiers lyckades de kristna stoppa de muslimska arméerna år 732 e.kr. Vid Medelhavets östra ände stoppades den muslimska expansionen år 718, i slaget vid Konstantinopel.
Ovanstående visar att våld och erövring sker utan motivet av ett försvarskrig. Detta är också vad Muhammed beordrade.

Sura 9, vers 29 (9:29)
" Kämpa mot dem som, trots att de förr fick ta emot en uppenbarad skrift (judar och kristna), varken tror på Allah eller den yttersta dagen, och som inte förbjuder det som Allah eller hans sändebud har förbjudit, och inte iaktar den sanna religionens bud - kämpa mot dem tills dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten"

33:27
"Och han gav eder deras (de otrognas) land och hem, deras ägodelar och ett land, som ni aldrig beträtt i arv, ja Gud är allsmäktig."

Muslim 19:4366
Allahs budbärare sade:"Jag skall förvisa Judarna och de Kristna från den Arabiska halvön och kommer inte att lämna kvar några andra än muslimer."

Muslim 19:4294
Han(Muhammed) brukade säga:"Strid i Allahs namn och i Allahs väg. Strid mot dem som inte tror på Allah. Skapa ett heligt krig...Om de vägrar att anamma Islam, så kräv skyddsskatten från dem. Om de går med på att betala, acceptera den och låt dem vara. Om de vägrar att betala, så sök Allah hjälp och strid mot dem."

Muslim 1:30
Allahs budbärare sade: "Jag har blivit befalld att strida mot folk så länge de inte säger att Allah är den ende Guden, och den som bekänner detta har garanterat sig skyddet av sin egendom och liv från mig, förutom de rättsliga angelägenheterna från Allah."

Bukhari 8:387
Allahs apostel sade: "Jag har blivit beordrad att strida mot folket tills de säger:"Ingen har rätt att dyrkas förutom Allah." Om de säger så, ber som vi gör, vänder sig mot Qibla(Mekka) och slaktar som vi gör, är deras blod och egendomar heliga för oss och vi kommer då inte att lägga oss i deras förehavanden förutom rättligen, och deras räkenskaper kommer att vara upp till Allah att avgöra."

Bukhari 53:386
"Vår profet, Allahs budbärare har beordrat oss att strida mot er tills ni dyrkar Allah ensamt eller betalar skyddsskatten; och vår profet har berättat för oss att vår Herre säger: "Den bland oss som dödas skall komma till Paradiset för att leva ett så lyxigt liv som han aldrig sett och den bland oss som överlever skall bli er överherre."
I många muslimska länder idag säljs skriften Sions vises protokoll helt öppet. En förfalskning som redan nazisterna på 30-talet använde för att visa att judarna strävar efter världsherravälde. Vad som INTE är en förfalskning är Allahs uppmaning till muslimerna att erövra och ockupera de områden där icke-muslimer idag lever. Islam strävar efter världsherravälde, inte genom styrelseformer där alla skall behandlas lika, utan icke-muslimer skall erkänna sin underlägsenhet och betala extra skatter (tributer) till herrefolket.

3. Kvinnor och jämställdhet
Islam kan beskrivas som ett system av könslig apartheid, där kvinnor konsekvent diskrimineras och mannen ofta har rättigheter som kvinnor helt saknar. Återkommande är formuleringar om att kvinnan skall lyda mannen och uppträda undergivet. Vad sägs som om Muhammeds ord, förmedlade genom Sahih al-Bukhari vol 1 nr 301, samt vol 3 nr 826: Allahs sändebud sade en gång till en grupp kvinnor: " Jag har inte sett några , som är mer bristfälliga i intelligens och religion. En försiktig, känslig man skulle kunna ledas på avvägar genom någon av er..." Uttrycket "naqisatan 'aqlan wa dinan" (bristfällig i intelligens och religion) är ett av livets ordspråk och axiom på folkmassornas läppar i arabiska länder.
I sura 30:20-21 står det att kvinnorna är "skapade åt mannen", vilket många framstående korantolkare som t.ex. Razi anser vara ett bevis på att kvinnorna är skapade likt djur, örter och andra nyttiga ting. Hon kan alltså anses vara mannens egendom.
Muhammed berättade även att de flesta i helvetet är just kvinnor, vilket han sett under ett tillfälligt besök där (bukhari vol 7, bok 62 nr 124) Detta betyder ju då att kvinnan är mer syndfull och omoralisk än mannen, vilket är ett gott skäl att kontrollera kvinnors beteende.

3.1 Klädsel
Sura 33 vers 59 ( 33:59 )
”O profet, säg till dina fruar, dina döttrar, och fruarna till muslimer, att de skall förlänga sina klädsel.”

24:31
” Tala om för de muslimska kvinnorna att de skall sänka sin blick och behålla sin kyskhet. De skall inte visa upp några delar av sina kroppar utöver de nödvändigaste….”

Bukhari Volym 6, bok 60, nr 318 ( hadith )
De skall beslöja sina halsar och behag. De skall klippa upp sina höftskynken och skyla sig med de klippta tygen.”

Kommentar: Allah ger här kvinnor order om att dölja sina kroppar och leva i sexuell avhållsamhet (kyskhet). I dessa suror finns ursprunget till mycket av det våld och de trakasserier som muslimska män utsätter unga kvinnor för som själva vill bestämma över sin sexualitet och sitt klädval.

3.2 Allah och Muhammed sanktionerar mäns våld mot kvinnor
4:38 ”Männen är kvinnornas företrädare på grund av det företräde Gud gett somliga framför andra, och de utgifter av sina ägodelar som de har; därför skall också muslimska kvinnor vara undergivna….. Och vad dem beträffar, av vilka ni fruktar uppstudsighet, så varna dem, skilj dem från bädden och aga dem……. Gud är förvisso hög och stor"
I Knut Bernströms koranöversättning finns ovanstående innehåll i 4:34 och lyder: " Männen skall ha ansvar för och omsorg om kvinnorna med den styrka och de andra företräden som Gud har gett dem, och i egenskap av kvinnornas försörjare. Rättfärdiga kvinnor förättar ödmjukt sin andakt inför Gud och döljer inför andra det som Gud har dolt. Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och om detta inte hjälper, håll er borta från deras nattläger och som sista utväg tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem. Gud är upphöjd och stor."

Oavsett hur positivt någon vill se på islams budskap, kvarstår följande faktum. Allah sanktionerar mäns våld mot kvinnor som inte lyder. Hur omfattande detta våld skall vara är en fråga för diskussion. Finns det någon vid sina sinnes fulla bruk som tror att jämställdhet kan skapas i ett samhälle där den ena parten skall LYDA sin man, och om detta inte sker kan misshandlas tills hon blir "medgörlig". Argumentet att även västerländska män slår kvinnor är ett hån mot de kvinnor som drabbas av detta religiöst sanktionerade våld. För etniska svenskar eller västerlänningar finns det inga sammanhang där dessa våldsverkare kan finna stöd hos familj, släkt eller vänner för våld mot kvinnor. Gällande religiösa miljöer kan omgivningen stödja detta våld, ur t.ex. ett hedersrelaterat perspektiv. Det finns inget sanktionerat våld i jämställda länder. Detta är en enorm skillnad.

Även profeten Muhammed slog kvinnor, och eftersom Allah handlade och talade genom sin profet, kan detta vara normbildande för rättrogna muslimer. I hadithen Sahih Muslim volym 2, bok 4, nr 2127 återges en händelse där Muhammed slår sin flickfru Aisha med följden att hon upplever smärta - "He (Muhammad) struck me (Aisha) on the chest which caused me pain ... "
Inom islam finns skilda uppfattningar om hur mycket våld som en man tillåts använda mot sin hustru om hon inte lyder. Ett nutida exempel finns i Sheikh Muhammed Kamal Mustafa, imam i Fuengirola i Spanien, som i sin bok ”Woman in Islam” diskuterar hustruaga enligt islams lagar. På sid 86-87 skriver han ”.... Det är förbjudet att slå henne på kroppens känsligaste delar, som ansikte, bröst, mage och huvud. Istället skall man slå henne på armar och ben med ett spö som inte får vara stelt utan smalt och lätt, så att inga sår eller skärsår uppstår.”
Denna tolkning grundar sig säkert på Profetens ord i följande hadith: " O Allahs sändebud! Vilken rätt har frun till någon bland oss fått över honom? Han sade: " Det är att du skall ge henne mat, när du själv har tagit din mat, att du skall kläda henne, när du har klätt dig själv, att du inte skall slå henne i ansiktet, inte heller smäda henne, inte heller överge henne utom inom hemmet." Hadith Sunan Ibn Magah, Kitab al-Nikah, hadith nr 1850
I situationer med knappa resurser skall alltså mannens behov alltid tillgodoses före kvinnans. Muhammed måste ha varit en riktig gentleman!

3.3 Kvinnan är mannens sexslav
"Allahs profet sade: När en man kallar på sin fru för att tillfredsställa sin önskan, låt henne då komma till honom, även om hon är sysselsatt vid ugnen" Hadith nr 61 Mishkat al Masabih, mannens och fruns plikter, engelsk översättning bok 1
" Allahs sändebud sade: Närhelst en man kallar på sin fru för att ligga med henne, och hon vägrar, och han sedan tillbringar hela natten med dåligt humör, fördömer änglarna henne tills hon går upp i gryningen." Hadith nr 54 Mishkat al Masabih, se även Bukhari arabisk-engelsk översättning vol. VII hadith nr 121.

2:223 ”Era hustrur är som en åker för er, besök denna åker efter behag…”

”Gift er inte med månggudadyrkande (kristna) kvinnor, om de inte övergår till islam. Låt heller inte era kvinnor ingå äktenskap med månggudadyrkare, om de inte konverterar till islam.”

4:3
”… gift er med så många kvinnor ni anser lämpligt, två eller tre eller fyra..”
Skälet till att man kan gifta sig med mer än en kvinna ges av Ghazali, den store muslimske forskaren:
" Några män har ett så tvingande sexuellt begär att en enda kvinna inte är tillräckligt för att skydda dem från äktenskapsbrott. Sådana män gifter sig därför företrädelsevis med mer än en kvinna, och de kan ha upp till fyra fruar."

33:52
Hädanefter är det ej tillåtet för dig (Muhammed) att äkta andra kvinnor och icke heller att taga andra hustrur istället, även om deras skönhet skulle behaga dig, utan blott de slavinnor, över vilka du råder, ty Gud är väktare över allting.

Kommentar:
Kvinnan är verkligen mannens sexslav inom islam. Hon måste alltid ställa upp på sex när mannen så önskar, vilket innebär att våldtäkt eller sexuellt tvång inte kan förekomma inom muslimska äktenskap. I Sura 4:38 ges mannen rätt att misshandla (Idribuhunna eller dharaba på arabiska) sin hustru om denne inte lyder! Hur hård denna misshandel skall vara är ett ämne för diskussion inom islam, men ingen ifrågasätter att kvinnan måste lyda sin man. Någon jämställdhet existerar inte inom islam. Kvinnan är mannens slav. Hur kvinnor uppväxta i fria västländska samhällen frivilligt kan konvertera till islam är med detta i åtanke en fullständig gåta. Antagligen saknar de kunskap om islams regelverk gällande kvinnor i kombination med en svag begåvning.
Lägg också märke till hur Allah hela tiden talar till männen. Hur många män en kvinna får ha ligger tydligen inte i Allahs intresse att reglera. I Sura 2:220 förbjuds äktenskap mellan muslimer och kristna. En liknelse är de s.k Nürnberglagarna 1935 där nazisterna förbjöd äktenskap mellan tyskar och personer med judisk börd.

Kvinnliga slavinnor accepteras av både Allah och Muhammed. Som icke-muslimsk kvinna idag bör man ha detta mycket klart för sig.

Lydnaden inom äktenskapet gäller alltså även sexuellt. På en respekterad svensk sida om islam ( www.islamiska.org )stod 2007-01-15 följande:
Så länge de lever tillsammans som man och hustru måste hustrun, enligt den islamiska lagen, acceptera mannens sexuella krav, eftersom det är helt naturligt. Mannens fysiska konstitution är sådan att den driver honom till sexuell tillfredsställelse ofta för att befria sig från dess tryck så att han mer effektivt kan utföra sina plikter i det praktiska livet.”
3.4 En man får också ha slavar och slavinnor
Eftersom Muhammed förutom profet också var en tjuv och rövare, behövdes gudomliga ord som legitimerade rov av både andras liv och ägodelar.
4:3 " ..... men fruktar ni att ni inte kan iaktaga billighetens krav så tagen blott en enda (hustru) eller blott de slavinnor över vilken ni råder..."
Detta har sedan muslimska lärda utvecklat genom åren. Tidigare nämnda Ghazali säger följande:
" .. i syfte att tömma hjärtat för att tillbe Gud har araberna fått tillåtelse att ha sex med kvinnliga slavar, om de någon gång skulle frukta, att deras passion skulle leda dem till äktenskapsbrott. Även om en sådan handling skulle leda till att ett barn föds (som också blir slav) så är detta en mindre förseelse än att äktenskapsbrott. Att förslava den nyfödde är en tillfällig sak, men genom äktenskapsbrott förloras evigheten."
Ihyá Uloum ed-Din av Ghazali, Dar al Kotob al Elmeyah, Beirut vol. II, sid 33 )

måndag 10 juni 2013

Riksdagen: Så ska vi förhålla oss till Islam

Jesús Alcalás viktiga artikel i  SvD, 25 okt 2012

Värnandet om trossamfund kör över individen

YTTRANDEFRIHET Mänskliga rättigheter får ofta stryka på foten när de ställs mot religiös tro. Vi tycks gå mot en praxis som bygger på att religiösa grupper tillerkänns rättigheter som väger tyngre än individens.
25 oktober 2012 kl 01:00 , uppdaterad: 25 oktober 2012 kl 10:44 

Rushdie var inte den första, vilket vi i västvärlden kanske fick för oss. Alltid har de funnits, som fått en fatwa emot sig för brottet att ha hädat islam eller smädat profeten. Alltid har de fredlösa funnits som sökt komma undan villiga bödlar. Möjligen var det dock först med ayatolla Khomeinis dom mot Salman Rushdie som islamisk rättskipning nådde utanför och bortom de geografiska gränserna för islamisk rätt. Från och med då stod det klart att också människor som var medborgare och verksamma i västländer kunde bli förklarade fredlösa och dödsdömda av islamiska rättskipare.
Året var 1989. I väst blev vi bestörta över fatwan. Vi protesterade. Somliga bar en knapp med texten ”I am Salman Rushdie” på rockslaget. Aldrig att företrädare för demokratiska länder, FN eller EG kom på idén att uttrycka åsikten att vi, samtidigt som vi fördömde fatwan och våldsyttringarna i dess spår, borde visa förståelse för dem vars tro hade vanhelgats.
Det var då. Nu har tiderna och vår inställning förändrats. Antingen har vi väl vant oss vid en ny ordning eller så har vi givit efter av rädsla för hämnd och terrordåd riktade mot exempelvis västliga ambassader i muslimska länder. Kanske har vi blivit mer vidsynta. De islamiska diktatorerna har i varje fall inte blivit mildare. Tvärtom. Dödsdomar och fatwor mot hädare blir allt fler. Och protesterna mot smädelser av islam blir allt blodigare och våldsammare. Allt envisare ställs kraven på absolut förbud mot hädelse.

Hösten 2002 får riksdagens utrikesutskott i uppdrag att se över vår hållning till islam. Utskottet rådfrågar experter, studerar relevant litteratur, besöker muslimska länder. Tre år senare läggs ett betänkande fram. Slutsatserna är: Vi måste ha större förståelse för muslimskt tänkesätt. Vi måste ha klart för oss den ”speciella roll medierna har för att muslimer /…/ porträtteras på ett rättvist sätt”. Vi måste inse att protesterna mot smädelse av profeten Muhammed ”illustrerar vikten av att ha kännedom om islam och vad som i den muslimska traditionen betraktas som heligt och okränkbart”. Vi måste begripa den förfäran som muslimska samhällen känner för ”en livsstil i västerlandet som man anser är ogudaktig, moraliskt förfallen och dekadent”. Vi måste vara medvetna om att dessa livsstilsföreteelser faktiskt är ”synliga i vårt samhälle” och att vi därför måste ”idka självkritik när vi propagerar för vårt samhälles fördelar”. Vi måste respektera ”de rädslor och farhågor som finns i den muslimska världen inför moderniteten och det västliga inflytandet”. Vi måste respektera den muslimska världens ”rädsla för att västligt inflytande leder till moraliskt förfall”. (Utrikesutskottets betänkande 2005/06:UU8)
Riksdagen bifaller utrikesutskottets förslag, med acklamation.
Allt sker i välmening. Ändå – innebörden var att miljontals enskilda människor som råkat vara födda i muslimska länder klumpades ihop till en massa, en samlad religiös betingelse. Innebörden var också ett slags avbön för den samhälls- och människosyn de västliga demokratierna står för. Innebörden var därtill att troende och sekulära muslimer som förföljs och fängslas för att de förfäktar idén att mänskliga fri- och rättigheter är allmängiltiga, att dessa människor sveks.

Hösten 2005. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna prövar om det var rätt av Turkiet att döma en i Frankrike verksam förlagschef. Förlagschefen har i sin utevaro dömts till två års fängelse för ”Hädelse mot Gud, Religionen, Profeten och Den heliga boken”. Detta eftersom hans franska förlag publicerat ”De förbjudna verserna”, en roman av den turkiske författaren Abdullah Rıza. Romanen är en delvis teologisk, delvis satirisk pamflett mot gudstron och profetens ord.
Europadomstolen tycker att yttrandefriheten är grundläggande i en demokrati. Man ska kunna uttrycka det mesta, också det som provocerar och sårar. Men i det här fallet, fortsätter domstolen, har författaren i sin roman gjort ett ”överdrivet utfall mot islams profet”. Till stöd för denna sin uppfattning och som belägg för att romanen också utgör ett ”obefogat och förnärmande utfall mot de troendes legitima känslor” citerar domstolen tre meningar ur boken. Alla tre uttrycker sexuella anspelningar: att profeten sagt ett och annat ”i svallvågorna efter den sexuella fröjden han upplevt i Aishas armar”, att profeten ”bröt sin fasta efter måltiden och före bönen för att ha samlag”, att ”Muhammed inte förbjöd samlag med lik eller djur”.
Europadomstolen fann ingenting att invända mot Turkiets dom.

Hösten 2012. FN:s generalförsamling ska hålla sin 67:e sittning. Inför öppnandet kallar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon till presskonferens. Tillfrågad om Youtube-spridningen av filmtrailern ”The innocence of Muslims” tvekar han inte: Det måste bli ett stopp. Filmen är en ”vanhedrande och skamlig handling”. Här smädas ”andras tro och värderingar”. Här går inte att åberopa yttrandefriheten.
Filmmakaren/filmmakarna har dödsdomar hängande över sig i flera muslimska länder. En militär undersökningsdomare i Egypten har åtalat dem, utfärdat en internationell arresteringsorder och krävt att USA ska lämna ut dem. Brotten de åtalas för – ”brott mot den nationella enheten”, ”förtal av islam” och ”falsk information” – medför dödsstraff. FN:s generalsekreterare kände till åtalen och dödsdomarna när han uttalade sig.
Parentetiskt – fast det är förstås något mycket mer än så – kan sägas att det gång på gång rapporteras om fasansfulla och grovt kvinnoförnedrande filmer. FN:s generalsekreterare har aldrig funnit anledning att uttrycka någon åsikt om dessa. Aldrig har han kallat dem skamliga och vanhedrande och velat sätta stopp för dem.
Kan det bero på att endast 15 av generalförsamlingens 198 delegater är kvinnor? Att av de 57 medlemmarna av Organization of Islamic Cooperation så gott som alla är emot en tilltänkt FN-deklaration om ”rättsstatens principer” som skulle ge kvinnor och män lika rättigheter. Hade en sådan diskriminering grundats på ras i stället för kön skulle den kallas Apartheid.
Samtidigt, i Bryssel, gör EU gemensam sak med Organization of Islamic Cooperation (OIC), Arabförbundet och Afrikanska unionen. Ett gemensamt uttalande presenteras. EU:s representant för utrikes- och säkerhetspolitik Catherine Ashton och övriga undertecknare förkastar ”The innocence of Muslims”. Man understryker ”vikten av att respektera alla profeter” och lovar att vidta åtgärder för att säkerställa ”full respect of religion”.
Vad betyder detta? Det betyder en yttrandefrihet som förverkas någonstans i glipan mellan, med poetens uttryck, andakt och revolt. Varthän det kommer att leda kan vi bara ana. Säkert är att vi här ser övergången från det individuella till det kollektiva perspektivet. I stället för omsorg om den enskildes fri- och rättigheter noterar vi nu överhöghet och immunitet åt grupper. Grupper som tillerkänns kollektiva rättigheter. Säkert är också att de kränkta kommer att få en utvidgad domsrätt över ”brotten” och att ”brottslingarna” kommer att få allt svårare att undgå straff för hädelse. Säkert är vidare att vi här ser återgången till ett ålderdomligt och, som vi kanske trodde, i europeisk rätt övervunnet förhållningssätt.

Europeisk yttrandefrihetsrätt är inte absolut eller obstinat. Ur ögonvrån på lagstiftaren och domaren sneglas ofta mot uråldrig hävdvunnen högaktning för kyrkan. Själva statsskicket förutsätter i någon mening att lag och kyrka följs åt. Så har det varit i Sverige där domare fram till 1959 avlade en ed att döma efter ”Guds och Sveriges lag”, där domstolar fram till 1990 var skyldiga – enligt kyrkolagen – att börja tingsåret med en ”rättegångsgudstjänst”. Traditionen har makt. Kyrkan är i västvärlden en gammal och vördnadsbjudande institution och dess rättigheter och påbud uppfattas lätt stå över eller ha företräde framför den enskildes yttrandefrihet. Ett utslag av den föreställningen är kriminaliseringen av hädelse eller annan trosfridskränkning. Sådana smädande yttringar är brott i långt över hälften av Europarådets länder. Brott ja, men inte förbrytelse mot den enskildes tro utan mot den allmänna ordningen. Här finns föreställningen om en sårad grupp eller en kränkt institution.
I Europa har – ända in i nutiden – diktverk, filmer, konst och teaterföreställningar ansetts såra någon ”grupp” så till den grad att verken förbjudits och upphovsmännen lagförts och dömts. Ett litet axplock ur listan:
Filmen och musikalen ”Jesus Christ superstar” – en gång förbjuden i bland annat Grekland; nu förbjuden i Vitryssland och stoppad i Irland. Skälet: Sårande av den ortodoxa kyrkan. Ondskefull offentlig hädelse.
Filmen ”Life of Brian” – en gång förbjuden i bland annat Norge, Irland och Skottland där förbudet upphävdes först 2009. Skälet: Hädelse. Sårande av trossamfund.
Filmatiseringen av den tyske författaren Oskar Panizzas drama ”Das Liebeskonzil” från 1894. En satir där Gud framställs som impotent, Gudsmodern som vällustig och påven som sexfixerad. År 1985 förbjuden och beslagtagen i Österrike. Alla filmkopior brändes. Skälet: Förolämpning av den katolska kyrkan.
Filmen ”Kristi sista frestelse”, ännu i dag förbjuden både som bok och film i bland annat Bulgarien och Grekland. Bojkottad av den mäktiga Blockbuster Video som vägrar distribuera den. Utsatt för ett blodigt bombattentat vid premiären i Paris. Skälet till förbudet: Ondskefull offentlig hädelse.
”Das Leben des Jesus”, den österrikiske serietecknaren Gerhard Haderers satir över evangelierna. År 2005 förbjuden i Grekland. Förbudet kvarstår än i dag. Haderer dömd till fängelse i sin utevaro. Skälet: Ondskefull offentlig hädelse.

Nej, det har inte hjälpt att Europa har en domstol för de mänskliga rättigheterna. Också Europadomstolen bygger sin rättspraxis på att religiösa grupper ska skyddas, att de i sin egenskap av grupper ska tillerkännas rättigheter som i de flesta fall väger tyngre än individens. Domstolen tycker det är helt i sin ordning att staterna straffbelägger hädelse och förolämpningar av trosläror och religiösa institutioner.
I och för sig ska sådana straff och förbud inte få tillgripas i onödan, menar domstolen. Bara om ingripandena är till för att nå ett viktigt ”legitimt mål” och bara om de är ”nödvändiga i ett demokratiskt samhälle”. Men som legitimt och nödvändigt har domstolen ansett förbud och straff som är tänkta att skydda ”religiösa känslor mot obefogade utfall”, att stävja hädelse, att ”värna religiös frid” (i Österrikes högkatolska Tyrol), att ”förhindra att några människor skulle känna sig angripna i sina religiösa känslor”, att skydda den engelska kyrkan och de troende anglikanernas ”rätt att inte känna sig förnärmade i sina religiösa känslor”.
Allt får inte sägas, många av oss instämmer i att det bör vara på det sättet. Yttrandefrihet handlar inte om vars och ens fria vilja in absurdum. Upphöjd till rättighet skulle mångfalden av vars och ens fria vilja smula sönder allt fredligt socialt liv. Därför finns och ska det finnas gränser, men de gränserna bör bestämmas utifrån grundidén för de mänskliga rättigheterna. Och grundidén är att fri- och rättigheterna är individuella. Allmänmänskligheten och allmängiltigheten kommer ur individualiteten. Det är oroande att vi tycks tappa den riktlinjen till förmån för tradition, kollektiv och massa.
 Jesús Alcalá är jurist och författare. 
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Ovanstående är alltså hämtat från SvD och skrivet av Jesús Alcalá.

Våra barns framtid ligger i våra händer.

Gunnar Sandelin DN 2008-04-07

Gunnar Sandelins minnesvärda artikel i DN 2008-04-07

”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”

Uppdaterad 2010-11-28 00:12. Publicerad 2008-04-07 23:50

Krav på genomlysning av svensk invandringspolitik: Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor. Nu borde regeringen genast utreda hur mycket de människor som kommit hit kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. Att ett samhälle faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Det skriver Gunnar Sandelin, journalist, socionom och tidigare pressombudsman på Bris. 

Från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt arbetade jag på socialbyrå och behandlingshem i Stockholm. Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition som jag från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från. Jag betalade ut socialbidrag till utländska medborgare som jag nästan säkert visste hade svarta jobb vid sidan om - allt för att undvika obehagliga konfrontationer. Om en folkgrupp sa en av mina chefer att "vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick." I backspegeln är det tydligt att jag för egen del saknade tillräcklig erfarenhet och det civilkurage som skulle ha krävts för att kunna rucka på det eftergivna och förstående systemet. Många gånger byggde hjälparna upp ett osunt bidragsberoende, oavsett om klienterna var svenskar eller hade utländsk bakgrund.

Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven". För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna. Sedan dess har jag funderat över orsakerna till att de ledande opinionsbildarna har så dålig verklighetsförankring i frågan. Hur många inflytelserika journalister har haft ett längre sammanhängande arbete i den verklighet som de varje dag vinklar sina rapporter utifrån? Våra opinionsbildare lever sällan där problemen finns. Eliten av skribenter och tyckare tillhör en övre medelklass som inom sina reservat ostört kan värna om sina ideologiska konstruktioner och rynka på näsan åt enklare varelsers intolerans. På SVT kallade vi den genomsnittliga tittaren för "Nisse i Hökarängen".

På Migrationsverkets hemsida finns en tabell som heter "Beviljade uppehållstillstånd 1980-2006". Den specificerar på vilka grunder en utlänning fått uppehållstillstånd här under 26 år. Informationen har varit tillgänglig under många år, med årliga uppdateringar. Ändå tycks Sveriges journalistkår sorgfälligt ha undvikit att ta del av den. Resultatet har blivit att den mest genomgripande förändring som det svenska samhället genomgått i vår tid inte har diskuterats offentligt på ett allsidigt sätt. Migrationsverkets siffror sätter ljuset på denna ohederlighet, såväl vad gäller medierapporteringen som ansvariga politikers rädsla för klarspråk till allmänheten.

Från 1980 till 2006 har drygt en miljon uppehållstillstånd beviljats i Sverige, varav nästan alla permanenta, vilket skiljer Sverige från de flesta länder. Ett tillskott på en miljon utländska medborgare under så pass kort historisk tid är en stor del av en liten befolkning som Sveriges och när det gäller att ta emot asylsökande så toppar Sverige statistiken per capita i Europa. Därutöver utgör anhöriginvandringen nästan hälften, en halv miljon, av alla som får stanna. Tillsammans med den nästa största posten humanitära skäl (som nu kallas för "särskilt ömmande") uppgår denna invandring till två tredjedelar av alla beviljade uppehållstillstånd. Men dessa är inte kopplade till skyddsskäl och faller utanför ramen för asyl.

Endast 22.000 eller 5 procent av de asylsökande har fått stanna på grund av de är flyktingar enligt FN:s konvention, som omfattar personer som löper risk att förföljas i hemlandet på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön eller sexuell läggning. Ytterligare 35.000 har kommit hit som utvalda kvotflyktingar, utsedda av Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNHCR när alla andra möjligheter ansetts uttömda. Kvot- och konventionsflyktingar är de enda grupper som är kopplade till FN-beslut när det gäller skydd och asyl. Men drygt åtta av tio asylsökande får sina permanenta uppehållstillstånd utan att de klassificeras som flyktingar. Istället får de stanna av humanitära skäl eller får asyl på nationella särtillägg som ständigt byter namn: "flyktingliknade skäl", "de facto flykting", "skyddsbehövande".

Jämför man samtliga som beviljats uppehållstillstånd under dessa 26 år så är nio av tio varken klassade som flyktingar eller skyddsbehövande. Hela denna bild visar att det inte är sant att Sveriges mottagande av utländska medborgare främst värnar om de mest utsatta flyktingarnas rätt att få stanna.

Helhetsbilden kan vara krånglig att reda ut, men det är en publicistisk skyldighet gentemot allmänheten, som knappast orkar hänga med i alla turer kring invandring, asyl och flyktingmottagning. Journalister har ett ansvar, och ibland ett direkt uppdrag, att belysa samhällsfrågor ur ett allsidigt perspektiv. Detta ansvar har min yrkeskår grundligt svikit. I flyktingfrågan har en nästan total enögdhet rått under alla år. Vi har inte redovisat obehagliga fakta och debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där verkligheten få maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade toleransen. 

Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet. Den fruktade stämpeln "främlingsfientlig/rasist" fungerar fortfarande som ett strypkoppel och avskräcker många från att gå i polemik mot godhetens företrädare, vilka på ren reflex använder förringande generaliseringar för att ta udden av all kritik. Sällan diskuteras själva sakfrågan, vilket knappast stärker de mest utsatta flyktingarnas möjligheter att få stanna.

Den mycket omfattande invandringen till Sverige, världens ledande bidragsnation, kostar enorma summor - det vet vi. Spekulationer på dagspressens debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av nittiotalet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader mellan 40 till närmare 300 miljarder per år. För inte så länge sedan skrev de två ordförandena i Sveriges Kommuner och landsting på DN Debatt att "endast hälften av de män som kom som flyktingar under slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. För kvinnorna var motsvarande siffra ännu lägre, mellan 30 och 40 procent". Men vi får aldrig klart besked från de politiker som har öppnat våra gränser om kostnaderna. I alla andra sammanhang övervägs utgifter i detalj, men här råder amnesti från sådant grundläggande förnuft. I stället tvingas vi gissa oss till utgifternas omfattning.

I Europa börjar det bli alltmer legitimt att våga kräva en offentlig diskussion om samhällets kostnader för invandring/asylmottagning. I exempelvis våra nordiska grannländer är klimatet öppnare. Storbritanniens överrabbin Jonathan Sacks framförde nyligen öppna farhågor om det mångkulturella samhällets sönderfall i boken The Home We Build Together. Den väckte en livlig debatt i brittiska medier, men i Sverige hördes inte ett ord. Under den spanska valkampanjen nyligen seglade invandringen för första gången upp som en stor fråga. Hos oss har moderaterna ändå varslat om att asylpolitik och integration för första gången kommer att bli en valfråga. Migrationsministern har kallat svenska politikers rädsla för att tala om problemen med invandring för "beröringsångest" och att de i stället ska våga tala om "socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori."

Självklart ska vi ta emot människor som kan belägga att de flyr för sina liv. Lika självklart är det att man inte kan tala om invandrare som en enhetlig grupp. Men man måste ändå kunna få diskutera frågan generellt och öppet utan anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Förändringen av Sverige från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle är den största förändringen under vår livstid. Att skattemiljarder slentrianmässigt betalas ut till stora grupper som inte har klassificerats som varken flyktingar eller skyddsbehövande är provocerande för samhällsmoralen och gynnar på längre sikt endast verklig främlingsfientlighet. I grunden är det humanistisk hybris att tro att Sverige ska kunna härbärgera någon större del av alla som far illa på vår jord. Detta etablerade tankemönster var från början till största del ett uttryck för en solidaritet, men har under människosmugglarnas guldålder förvandlats till ren ansvarslöshet.

Det är dags för vår yrkesgrupp att våga lyfta på locket och föra en offentlig diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Ett samhälle som faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Vi måste begränsa oss till att hjälpa de svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett värdigt flyktingmottagande.

Gunnar Sandelin



Våra barns framtid ligger i våra händer.